Jag visste att mötas var vågspel och villa
Som lockar så lönnligt och lurar så lätt
Men ändå blev allting med ens så stilla
I undran över det mötet gett
Jag visste så väl vad kunde jag göra
Jag anade aldrig att du skulle röra
Så djupt vid min oro en gång
Jag visste att ögon kan älska och smeka
Och spela på strängar som galenskap bär
Men ändå jag lät våra ögon leka
I ordlös längtan i stumt begär
Ja jag visste så väl vad kunde jag göra
Din blick blev min hud din stämma mitt öra
Och du blev i mig till en sång
Jag vet att en visa är allt jag kan ge dig
Vårt nära var fjärran vår början var slut
Den sång jag helst sjunger den bär jag i mig
Och den kan aldrig få klinga ut
Ja jag vet det så väl vad kan jag göra
Jag sjunger en sång som du aldrig får höra
Jag bär på din tonmedaljong
Ja jag vet det så väl men vad kan jag göra
Jag sjunger en sång som du aldrig får höra
Jag bär på din tonmedaljong